Angående den nya prinsessan.

Jag hade tänkt att inte lägga mig i kungafödseln över huvud taget då jag finner diskussionen rätt ointressant eftersom mitt intresse i kungahuset är näst intill obefintlig, men jag kan inte låta bli då jag läst vad som skrivits kring ämnet de senaste timmarna.

 

Ja. Barnet kommer bli ännu en utgift för landets skattebetalare. Vi kommer få betala för barnets leverne och onödiga uppgifter såsom resor och fritidssysslor. Vi kommer betala för barnets kläder, leksaker, körkort och dyra fritidsintressen.

Ja. Det är otroligt synd att en människa måste födas in i en värld där yttrandefriheten inte är en självklarhet och rätten att rösta inte kommer på tal. Den här flickan får leva i en oberoende ställning, oavsett vad hon tycker och vad hon önskar att påverka. Hennes demokratiska rättighet är obefintlig, såvida hon inte väljer att avsäga sig sin kungliga titel, vilket inte har hänt i Sverige sen Gustav V valde att abdikera i början av 1900-talet. (Om jag inte har helt fel)

Hon kommer växa upp under mediebevakning där hon inte ens kommer kunna gå till skolan en vanlig tisdag utan att någon kommer vända på huvudet. Alla vet vem hon är.

Det enda positiva som kan komma ur det är väl att hon kan ta det lugnt i dom pinsamma lär-känna-varandra övningarna som skolor envisas med att ha, det finns inte mycket att tillägga. Alla kan bara läsa Aftonbladet.

Nej. Jag skulle inte påstå att det är rätt att en människa precis som alla andra inte ska ha rätten till ett vanligt liv där hon kan välja vad hon vill göra med sin framtid. Det är redan utstakat för henne innan hon ens hunnit ta sitt första andetag.

 

Men den rätten har väl ingen som föds in i en monarki? Kronprinsessan Victoria har gått igenom samma sak. Man kan inte kräva att bara för att hon föddes med en titel, ska hennes rättighet att skaffa barn tas ifrån henne.

Jag tänker vara glad för hennes och Prins Daniels skull. Ett barn sägs vara en välsignelse, något jag inte tänker missunna ett lyckligt par, oavsett deras härkomst. Man kan bara hoppas att dom gör det bästa för sin dotter. Trotts de motiga förutsättningarna.

 

Sen att jag inte är vidare förtjust i monarki i övrigt, det är en helt annan femma.


Sjuk men glad ändå.

Igårkväll började jag plötsligt frysa som ett tok. Klädde på mig. En halvtimme senare höll jag på att dö över hur varmt det var, så jag tog av mig igen. Sen frös jag igen. Och svettades igen.
Så höll jag på hela kvällen igår.
Efter ett tag kom det värk bakom mina ögon, ett tomt huvud som ekade men samtidigt kändes tyngre än bly.
I min tro om att bli bättre gick jag och lade mig, men det hjälpte ju föga. Somnade inte förän 2 och har sovit oroligt hela natten. Så nu sitter jag här, missar saker jag inte vill missa på skolan och vet ännu inte om min kropp ska bestämma sig vilken temperatur den vill ha.
Men, till skillnad från när jag vanligtvis är hemma och gör ingenting, tog jag tummen ur röven och invigde min nya skissbok.
Kass mobilbild jag vet.
Och nä, linjerna ska egentligen inte vara där men tyckte om dom så dom fick vara kvar.
Och bara för att det är alla hjärtans dag.
Jag älskar dig.
Idag och alla andra dagar på året.

Text.

Jag har alltid funderat över livet.
Vad har det att ge mig, vad är det jag vill ha ut av det och vad kan jag bidra med för att göra det bästa utav det?
Hur lyckas man?
Jag har vänt världen ut och in. Sökt under metaforiska stenar i hopp om att finna ett grus av sanning. Någonting som ger mig något att tro på. Att sträva mot.
Efter ett halvår på konstskolan inser jag att även om jag älskar konst, utav hela mitt hjärta, är det skrivandet som tilltalar mig. Min själ hör hemma i en värld av ord. Utan dem känner jag mig tom. Ihålig.
Jag har insett att efter mitt andra år på konst, som kommer sökas in på nu i vår (och BER att jag tar mig in på), blir det en journalistutbildning.
Jag vill kunna titulera mig skribent.
Skriva repotage om saker jag finner värde i, krönikor som både upprör och berör.. Vara den jag var menad att bli.
När jag läser den här bloggen inser jag att jag tappat en del av mig själv det senaste året. Förut var jag en ordkonstnär. Jag kunde få obetydliga ord att kännas meningsfulla, ge känslor åt bokstäver och skriva dikter som kändes in i märgen. Det kan jag inte idag. Min hjärna är på strejk och mina fingrar bortdomnade.
Vad hände med mig? Det jag läser här är inte jag. Bara någon som i princip ordbajsar obetydliga ting.
Jag vill hitta tillbaka till den jag en gång var.

RSS 2.0