iintebitter

Flera gånger här i bloggen har jag nämnt hur jag lätt fastnar i mitt inre. Hakar upp mig på en massa svammel som jag egentligen inte borde tänka på då det sätter käppar kugghjulen som ska hålla min hjärna fungerande.Jag kommer ihåg när jag var liten och resonerade kring framtiden.

När jag gått ut högstadiet skulle jag söka in på estet teater. Ta skolan med storm så jag kunde gå ut med toppbetyg och sedan söka in på en teaterhögskola. Efter det hade jag tänkt flytta till Hollywood och bli stjärna.

Jag reflekterade inte kring det väsentliga.

Att jag hatar uppmärksamhet. Jag hatar tanken på att vara känd. Jag hatar att uppträda inför folk.

Jag skulle helt enkelt hata det livet.

Men det jag inte kan låta bli att förundras över är hur passionerad jag var, även fast jag var liten, knubbig och 8 år.

För mig fanns det inga gränser. Det fanns inte om eller kanske. Inga hinder jag inte kunde ta mig över.

Idag är det bara hinder jag ser. Jag ser bara vad som inte går, vad som kan gå fel och vad som inte passar mig. Framtiden idag ser mest ut som en svart grop jag inte vill falla ner i, och som är omöjlig att ta sig ur när man väl är där.

Jag försöker i alla fall.

Jag försöker ta mig ur mina egna onda tankar som jag ständigt glider tillbaka i. Som om de vore en omloppsbana som suger in mig och tvingar mig att cirkulera där.

Men jag har ändå kommit relativt långt redan nu.

Jag har hittat en skrivutbildning jag ska söka in till nästa år som dessutom verkar skitkul.

Jag håller på att spåna på ett framtida arbete till mig själv, någonting som jag tror kan bli riktigt intressant om jag bara lyckas. Men allt handlar om att kämpa.

Eller hur?